Ovanheds frihetskamp och Bodas tillblivelse.

 

Sammandrag av en artikel av professor Georg Landberg i bokverket ”Rättvik”, del 1:2, utgiven 1967

av Rättviks socken. Georg Landberg var historiker och rektor för Fjellstedtska Skolan i Uppsala.

 

Ovanheds fjärding kom tidigt i konflikt med prästerskapet i Rättvik om rätten att hålla gudstjänst på hemorten.

Avståndet från den nordligaste byn, Gulleråsen, till Rättviks kyrka är över tre mil, en lång sträcka att gå varje

söndag. Prästerna å sin sida värnade om sina och moderkyrkans inkomster från de kyrkliga förrättningarna.

 

Det tycks ha funnits ett kapell redan 1586. År 1618 medgavs byggande av ett nytt kapell på villkor att alla

hushållsföreträdare med sitt bomärke bekräftade att de icke skulle söka något ”avhändande eller förminskande

till vår sockenkyrka” (Ovanheds förpliktelsebrev).

 

Det hindrade inte en av undertecknarna, Lars Matsson i Gulleråsen, (född 1578, finns i rekonstruktionen under

Gulleråsen A5) och andra ledande män att år 1640 i hemlighet be Ore församling att bli upptagna där. Vid en

följande förhandling utlovade prosten i Rättvik, Olaus Andreae (Dalekarlus), bl a gudstjänst i kapellet var tredje

söndag av honom eller kaplanen.

 

1651-06-08 träffades en ny överenskommelse mellan den nyligen tillträdde kyrkoherden Petrus Schottenius å

ena sidan, och klockaren Anders Nilsson, Kärvsåsen (A8), och Hans Hansson, Västanå (B9), å andra sidan, om

gudstjänst två gånger i månaden mot en höjning av arvodet. Olaus Andreae brorson, Andreas Danielis, som var

kaplan åren 1663 - 1672, ägde och delvis bebodde ett hemman i Kärvsåsen. Under den tiden rådde lugn. Han

kunde förmodligen bidra med extra gudstjänster.

 

Jacob Pigot, som var befallningsman (kronofogde) över Österdalarna 1691 - 1711, bosatt i Kärvsåsen, åstadkom

gudstjänster i det närmaste varannan söndag och alla stora högtider. Genom att han förplägade prästerna i sin egen

gård kunde dessa inte kräva mer än 24 öre kopparmynt per gudstjänst. När kyrkoherde Petrus Tillaeus installerades

1717 kom han överens med (Pellhans) Anders Olsson, Lenåsen (D10) och (Callur) Hans Olsson, Boda (A3, född

1707-07-26, kyrkvärd), om gudstjänst varannan söndag mot betalning av 1 daler och 16 öre kopparmynt per gång.

 

Efter Karl XII:s död startade Erikanders Erik Andersson, Kärvsåsen (A6, född 1677-04-08) en intensiv och lång-

varig kampanj för en separation. Han understöddes av nämndemännen (Jöns) Anders Andersson, Ovanmyra (A3,

född 1671-06-18), Hans Olsson i Boda (se ovan, svåger till Erik Andersson) och (Callur) Hans Carlsson, Ovanmyra

(A1c, född 1672-05-27, farbror till ovannämnde Callur Hans Olsson). Hans Carlssons syster var gift med klockaren

i moderförsamlingen, Gudmund Andersson, Söderås.

 

Erik Andersson betecknas som icke fullsutten bonde, en gång (1745) som krögare, och möjligen en tid fjärdingsman.

Tillsammans med Lars Olsson, Änderåsen (A5, född 1657), inlämnade han 1719 en skrift till drottning Ulrika Eleonora

med anhållan om egen präst och egen kyrkogård vid kapellet. Lars Olsson erbjöd sig att som prästgård överlämna

förre befallningsmannen Johan Gudmundssons gård i Gruvriset, som hade indragits till kronan, och som han hade

inlöst. Saken gick via domkapitel och landshövding till tinget i Rättvik, där det blev en kraftig opinion mot förslaget.

 

1727 försökte Erik Andersson på nytt, då han under pågående riksdag begav sig till Stockholm och begärde gudstjänst

varje söndag eller sittande präst och egen kyrkogård. Han hade nu stöd av klockaren Gudmund Andersson, som önskade

få sin dotter gift med en präst som kunde få tjänst i församlingen, gärna vid kapellet (hon blev inte prästfru men så

småningom prästmoder). Kyrkoherden Olof Kumblaeus skrev en lång inlaga till landshövdingen. Efter många turer

kallades till sammanträde i landskansliet 1730-07-01, som emellertid blev resultatlöst. 1732-01-14 medgav Kungl.

Maj:t gudstjänst två söndagar å rad jämte alla högtidsdagar och begravningsrätt på villkor att Bodaborna erlade full

avgift till moderkyrkan. En del andra ändringar skulle också göras. Emellertid avled landshövdingen och då domkapitlet

var skeptiskt rann det mesta ut i sanden.

 

Något egentligt avbrott i kampen blev det inte. Med domkapitlets bifall byggde man i stor hast om kapellet och

anlade en kyrkogård, som invigdes 1734. (Den dödbok som då måste ha lagts upp har förkommit). Under höst-

tinget 1734 blev Erik Andersson bötfälld för fiffel med mantalslängden och därmed sammanhängande skattebedrägeri.

 

Sedan kapellbygget var klart kom nästa framstöt. 1735-06-04 inlämnade Erik Andersson och (Haga eller Kus) Hans

Olsson, Kärvsåsen (A8, född 1684-09-14), en skrivelse till landshövdingen, där de begärde egen präst och gudstjänst

varje söndag. Prosten Kumblaeus svarade argt att fjärdingen ingalunda var enig. Stämningen blev inte bättre när de båda

”fullmäktige” jämte ovannämnde Hans Carlsson i Ovanmyra föreslog hos landshövdingen att Gudmund Anderssons son

Anders Collenius, född 1799, skulle utses till lärare i fjärdingen och predikant var tredje söndag. Kumblaeus under-

kände honom eftertryckligt.

 

Olof Kumblaeus avled i december 1737 och efterträddes av Gabriel Sewallius. Adjunkten Christoffer Forsberg blev

nu fungerande skolmästare, sedan Gudmund Andersson avstått en del av sin klockarlön och halva klockarbostället.

Stridslusten torde sedan ha dämpats för en tid av en svår rödsotsepidemi sommaren 1740, ryska kriget 1741 – 1743

och Dalupproret 1743. Kapellborna lär ha varit särskilt aggressiva när de upproriskt sinnade i socknen sökte beslagta

kyrkokassan för att finansiera fälttåget till Stockholm.

 

Sedan Forsberg befordrats till kaplan förmåddes den åldrige Gudmund Andersson att avstå resten av lön och boställe

till adjunkt Olof Forsström, som blev klockare och skolpräst och därmed fick huvudansvaret för kapellets gudstjänstliv.

Gudmund Andersson dog 1744-12-07.

 

Erik Andersson gjorde nu en ny framstöt. Sewallius hade 1745-05-27 lett en sockenstämma vid Ovanheds kapell där

han frågade om man var nöjd med existerande arrangemang. En rad ledande män inklusive kapellklockaren Olof Hans-

son förklarade sig nöjda, t o m ovannämnde Hans Carlsson. (Olof Hansson har inte kunnat identifieras. Han finns inte

med i förteckningen över klockare i ”Boda sockens historia”.) Erik Andersson sände en vecka senare under sken av

enighet i kapellet en skrivelse till landshövdingen, där han begärde gudstjänst varje söndag och hävdade villighet att

försörja egen präst.

 

Nu blev det verklig storm i hela socknen. Anders Matsson, Gulleråsen (B-b, soldat nr 1 Knapp), hade sagt: -”Om du

Erkanders Erk skaffar oss fattiga kapellsbor någon präst på halsen, oss till last, så får du föda honom själv”. Många

och långa skrivelser växlades, men vid sockenstämma 1746-03-09 fick landshövdingen enhälligt beslut att det aktuella

läget skulle bibehållas. Strax därefter valdes Olof Forsström till pedagogicus och klockare. Därmed hade Rättvik fått

sin klockarpräst.

 

Ändå gjorde kapellborna i slutet av 1751 genom Leksandsriksdagsmannen Jonas Olsson en sista framstöt hos Kungl.

Maj:t om sittande präst och ständig gudstjänst, som bryskt avvisades av hattregeringen med en ”åtvarning”. Erik

Andersson dog följande år.

 

Hösten 1753 gjorde kapellborna en anhållan hos landshövdingen om att åtminstone slippa delta i underhåll av bolgårdar

och sockenstuga nere i Rättvik. Georg Landberg betecknar skrivelsen som ”en kombination av spontan folklighet och

diplomatiskt raffinemang”. Den hade författats av en ung, skrivkunnig bonde, Anders Hansson, Ovanmyra. (Kan vara

Jöns Anders Hansson, född 1727-09-07, Ovanmyra A3, eller Bränd Anders Hansson, född 1725-05-23, Ovanmyra

C24, båda till synes betydande gårdar. Jöns Anders farfar var nämndeman.) Utöver av Anders Hansson själv under-

tecknades skrivelsen av (Skägg) Erik Andersson, Västanå (A2, född 1684-06-08, korpral Knapp), (Jöns Lars) Olof

Olsson i Kärvsåsen (A2, född 1714-01-13), (Pell) Anders Matsson i Solberga (B4, född 1683-12-26, nämndeman,

rotemästare), ovannämnde (Haga eller Kus) Hans Olsson i Kärvsåsen (A8) och (Laggar) Anders Olsson i Solberga

(A1, född 1712-07-19). Det blev ett kärvt avslag.

 

År 1759 blev Olof Kumblaeus d y kyrkoherde i Rättvik. Han förde en mera generös kapellpolitik, bl a fick kapellet en

ny klockstapel på moderförsamlingens bekostnad. Under slutet av 1700-talet började statsledningen se mera positivt

på kapellseparationer och diskussionerna i kapellförsamlingen kom att handla om kyrka av trä eller sten, och var den

skulle stå. 1847 började man bygga en stenkyrka på Bodbacken, som invigdes 1851. 1856-06-27 beslöt regeringen

att Boda skulle skiljas från Rättvik vid nästa kyrkoherdeskifte, vilket inträffade 1875.

 

2003-03-16

Olof Hansson